Dagens Nyheter – 31 december 1870, sida 2

ev det rostiga låset, och såg sig omkring på gatan. Skyndsamt nalkades en karlfigur. Det var Fingal. Gundlas hjerta var nära att bulta sönder sitt fängelse, och lika nära var hon sjelf att åter tillsluta porten. Någonting sade henne att detta ögenbliek var af betydelse för hela hennes lif. Men innan den unga flickan hann att lyssna till rösten i sitt inre, var husgarlöjtnanten redan vid porten, och hade fattat vakterskans lilla hand. O, hvad ni gör mig öfverlycklig, hvad ni är englagod, mamsell Gundlat — hviskade Han med en stämma, som vibrerade af den inverligaste ömhet. Här är mörkt i trappan och ingen ledstång — hviskade Guundla. Men en ledstjerna, som sprider nästan ett himmelskt ljus omkring sig.t Tyst, tyst! — varnade flickan. Efter några ögönblick voro de inne i rummet. Gundla hade ställt sängen på en annan led, och ordnat den nya ingången till sin kammare så begvämt som möjligt. Hon hade till och med varit så försigtig, att hon hängt en näsduk på nyckeln till salsdörren, för att borttaga utsigten genom nyckelbålet, ifall hennes värdinna, emot all förmodan, skulle komma hem. Fingal, som såg huru Gundla förgäfves sökte att beherrska sin oro, och huru hennes