Dagens Nyheter – 27 december 1870, sida 6

Om nyttan af infigt för jordbrufaren. Xx fordna dagar fammanfattade man milforer för ett lönande jordbruf i de allmänt fända till till ett ordfpråf blifna orden: flit och gödning. Bå det hela taget war detta då riktigt. Jordbrus faren hade färre behof än nu och fann en tarflig utfomft genom att fföta den från fäderna ärfde torfwan vå det lifaledes från dem ärfda fättet. Fit i arbetet war fufmudfafen; grundfatfen om gödning erfändes äfmen, om det oc med fjelfwa jafen ofta fit gå fom det funde. Tiderna hafma förändrats. Man behöfmer mera för fin utfomft, oc) om nutidens jordbrufare enmwifas att midhålla det gamla fättet att fföta fin jord, under det han fåfom barn af fin tid ej fan flifna förfädren i tarflighet, finner han fnart att avmod blir hans framtid. Säkert är, att wi nu för tiden till de ofmwannämnda wilforen för ett lönande jordbruf måfte lägga flere andra, och fåfom ett af de migtigafte ibland desfa måfte mi nu mera räfna jordbrufarens infigt i fitt yrfe. Huru föga migtigt detta mwilfor anfåas i den gamla goda tiden, bemwifas bäft af ordfpråfet: den, fom ej duger till annat, duger till landtbrufare. Sådant yttras wäl nus mera fnappt på fullt allmar; man börjar alltmera allmänt infe, att jordbrufet ftäller rätt höga fordringar på fina idfare; och allt efter fom man med allwar föfer tillegna fig bhwad fom är af nöden för att rätt förftå oc med fördel bedrifma detta yrfe, finner man fig alltmera mwara en lär junge, för bmwilfen vändligt mydet återftår att lära och erfara. Märfligt är oc det förhållandet, att jordbrufet 403 de folf, fom ftått och ftå lågt i hyfsning och ciwilifation, marit och är ett föraltadt yrke, ofta helt och hållet öfmerlenmadt åt trälar och lifegna, under det hos de cimilicerade folfen fomma yrfe med marmt intresfe omfattas och utöfwvas: af fådane, fwilfa i mwetande och bildning intaga ett aftadt och ftundom framftående rum bland fina londsmän. fmen hoå of har jordbrufet börjat fomma till heders oh def idkfare betraktas med aktning; och detta fall ega rum i defto högre grad, ju mera jordbrufaren fjelf, och den f. f. mindre jordbrufaren ej mindre än den ftörre, infer behofmwet af infigt i fitt yrfe och föfer afhjelpa detta behof. Smad behöfmer då jordbrufaren, juft till följd af fitt yrfe, fänna? Förft bör han fänna och förftå fitt mat rial, det han har att bearbeta, — mi mena jorden, och ifynnerhet den färffilda jord, Mvar oh en har och brufar fåfom fin egen. Nedan detta är ett ämne af ftörfta omfattning, fåfom oc af högfta migt. Huru många fel Hafmwa ej blifmit begångna och begås ännu till följd af irriga begrepp eller af alls intet begrepp om beffaffenheten af detta mate rial, fwad det fordrar och fwad det har att gifma! Huru mången t. er. har ej of ofunnighet trott fig funna utan gödning eller utan tillvädlig fådan: aftmwinga fina fält förnyade fädesffördar och derigenom författ desfa fält i det ffid, att de blifmwit hbwad man få betednande fallar utfugna, d. ä fådana, att de gifma en affaftning, fom endaft med fmårighet betäder foftnaden för utfäde, ar: bete oc utffylder, frundom till och med ide en gång detta då deras egares oh brufares efonomiffa ruin är gifmen, om han ej har annat att lefwa af än denna fin jord Sådant måld på naturen låter fig ej oftrvaffadt utöfmas, ehuru: