Dagens Nyheter – 27 december 1870, sida 5

Som förr i fält han lefde än, Oh bodde i ett torp i ffogen, Dod egde han Flenoder twå, Mot dem han anfåg werlden ringa, Sin bibel och fin gamla flinga Med karl den tolftes namn uppå. Många öfmerlefde ite fin fonungs fämpalekfar, ty de flefte dogo tidigt nog i följd of öfoeranfträngningar, manmård vd får. Je få buro fulan qwar i froppen hela fitt lif igenom. Men de, fom fiendens mapen ej ffördat oh hmilta mägtat uthärda de oerhörda anfträngningarna, tvotjat hunger och föld och ide heller fufmats af fältlifmets farlige följeftagare, fjufdomarne, defsa hade blifmit ännu mera frålfatte och uppnådde ofta en ålder af åttatio, frundom hundrade år, ja nå: gon gång äfmen derutöpver. De hade från jina fälttåg återfommmit, ide rife vå byte, fåfom under de förfta oh fydliga tiderna af fung Karls ftys relje, men med få mydet flora Iyfanse oh herrliga minnen. mad funde de ide förtälja om fogerbragderna mid Narma, Dina, Klisjom och Holofzsin, om olydorna och fidandena i Uträn, Turkiet, Siderien och Rorge? tilldragelfer, jagolifa och näftan otroliga, men bemitinade af otaliga ärr. Bland alla minnen oc det fom de hade att om tala, ftod dod fjelfwa Tfämpafungens underbara fagobild främjt: tolfte Rarl war ftävfe det färafte