Dagens Nyheter – 27 december 1870, sida 1

mn ns EEE ES te dagarnes strider hafva uppenbarligen snarare uppmuntrat fransmännen än gjort dem modtällda, ty de ha så länge varit främmande för segern, att det måste hos dem väcka nytt hopp, när de ej lida afgörande nederlag. De ha nu af 10 dagar kämpat 8, och unga, oöfvade trupper, som kunna göra detta mot gamla krigsvanda soldater utan att bli slagna på den 10:de dagen, hafva fullt skäl att hoppas det strömmen nu ändtligen börjar vända sig till deras fördel. Tyskarne å sin sida börja känna sig förvirrade öfver detta plötsliga allvarliga motstånd. De ha så länge fått vänja sig vid den mest förvånande framgång, att det är något alldeles nytt för dem att bli hållna i schack under fyra dagar af den ringaktade Loire-armån och att nödgas begära förstärkningar... Enligt fångarnes berättelser lider den franska armån oerhördt i följd af brist på ordentlig proviant och öfver hufvud taget af brist på organisation. Om detta är förhållandet, blir det endast så mycket mer aktningsvärdt att den kunnat hålla stånd så tappert, som i dessa dagar. Andan hos de tyska soldaterna är märkvärdigt god, och när man besinnar de mödor, de varit underkastade, och de förluster de lidit, kan man icke nog prisa deras lydnad, kraft och goda lynne. Den omständigheten, att de till största delen tillhöra medelklassen i samhället, bidrager utan tvifvel i hög grad härtill... Slutligen skrifver korrespondenten den 11 december: Det synes alldeles säkert att många af de trupper, vi ha framför oss, icke varit med i striderna framför Orleans. MBSannolikt våga de icke lemna sitt förskansade läger frumför Marchenoirskogen, och då Aurelles de Paladine var säker på sin ställning här, företog han det plötsliga återtåget efter slaget vid Bazoche, hvilket väckte så stor öfveraskning, och upp: offrade Orleans, men räddade alla de förråder som funnos der, låtsande som om han ville gå till Loires andra sida, men i verkligheten dragande sig tillbaka till sina reserver framför sin gamla ställning, der han väntade på oss, angrep oss och nu återigen väntar på oss. Det är klart att tyskarne icke kunna rycka fram till Blois och lemna honom bakom sig och i flanken, men det är äfven klart, att han lika litet är i stånd att rycka fram för att undsätta Paris, lemnande oss bakom sin rygg. Å andra sidan skall en afgörande strid bringa de krigförande i en alldeles ny ställning till hvarandra. Blir den tyska armån slagen, skall den segerrika Loire armån marschera rätt på Paris och upphäfva belägringen; blir denna äter sprängd och definitivt slagen, har Paris intet annat val än att kapitulera. Ytterligare motstånd, när ingen undsättning längre är att vänta, skulle endast onyttigt förlänga och öka invåvånarnes lidanden. På slätterna bakom Beaugency skall Frankrikes öde alltså blifva afgjordt, alltid under förutsättuing att Paris icke kapitulerar medan vi kämpa här; och mellan Orleans, den jungfrus stad, som en gång frälsade Frankrike, och Blois, der nunnan har spått att Frankrikes lycka skulle vända sig innan de tyska härarne kunna rycka in på dess historiska gator, skall måhända detta krigs afgörande drabbning blifva utkämpad.