indragna i ett komprometterande vittnesmål. Han frågade likväl först om de unga slagskämparne voro deras älskare, deras män eller anförvandter, och då han till dessa frågor hörde lugnande svar, bjöd han en arm åt hvardera damen och satte af nästan i språngmarsch ner åt boulevard Beaumarchais. Några ögonblick efter sedan de andfådda nått detta mål och pustande stannat utanför hötel de Ninon de Lenelos — vid hvars jerngaller en större grupp af herrar och damer önskade hvarandra godnatt och på samma gång bildade en skyddskärm framför de flyende — sågo de två unga män springande allt hvad benen förmådde undan ett par förföljande sergeanter. XIls sont sauvgs! Dieu merci! — utropade den mindre af damerna, då ordningens upprätthållare utröttade lemnade sitt byte i sticket. — Mais monsieur Guichard, ou est-il! Le malheureux! Oh, sa pauvre mere! COui, sa pauvre mere! — tillade den längre af Fingals skyddlingar! Husarlöjtnanten stannade som förstenad. Denna melodiska röst, hvar hade han hört den förut? Han kastade nu först en granskande blick på de damer han beskyddat. Han hade icke haft tid att göra det förut under flykten, och de mörka bakgaterna skulle icke heller ha gifvit honom mycken ledning för hans omdöme, Men nu vid skenet af lyktan vid hör