honom. — Kan man se någonting mera komiskt än den här lilla gubbsprätten? — Ser du så öfversållad han är med ordnar, han ser ut som ett ambulatoriskt leksaksmagasin. Se, så han sträcker på de smala benen, och så han pöser! Bestämdt tänker han sig till att, att ga-gala litet för oss. Ska vi se efter om han har några krachaner på ryggen, ty på bröstet har han ingen ledig plats. Nej, den der, han riktigt roar mig, den der skulle jag vilja fara omkring och visa för pengar. SMen är du alldeles galen? Så skratta då inte! Det är just oss han betraktar. Han är alldeles en rage för dina satiriska blickar. Nå, fn — svarade bror Augast lugnt. — (Jag var så i farten att beskåda honom, att jag tog honom för en aktör, och mej sjelf för en spektatör. Men inte kan han se mig, han har ju bara ett par små pepparkorn der ögonen skuile sitta. Nej, den der, han riktigt roar mig. Och ännu en gång skrattade vår författare på det hjertliga sätt som för henom var — vi säga med smärta var så egendomligt. Men påfågelsmannen syntes alldeles ursinnig, han struttade fram och åter i närheten af de båda svenskarne, på hvilka han kastade utmanande blickar, som tycktes säga: Jag förstår inte ert barbariska språk, men jag förstår af era miner att det är åt mig ni ha roligt, oförskämde. Dock ju mera den lille utstyrde gubben