aftorka millioner tårar, så skulle ni inte bära dem med sådan barnslig fåfänga. cOch då skulle det aldrig finnas någon prakt, någon förtjusande lyx, något öfverflöd, som framleckade alla dessa underbara konstverk vi se omkring oss! — afbröt Fingal. — Nej, min ärade broder, lyxen och fåfängan höra till samhället, likasom bouqueten till vinet, doften till blomman, Och-och sillsallaten till en studentfrukost — afslutade bror August skrattande. Men återigen syntes den stjernöfversållade (gamle kalkonenX, såsom skämtaren hade kallat den hetlefrade gubben, hvilken uttryckt så mycken komisk vrede mot sina beskådare. Han satte sina pepparkorn till ögon ide båda svenskarne, och hviskade derpå någonting till en af betjeningen. Denna hviskning måste ha gått som en löpeld man och man emellan hos skaran af slottstjenarne, ty när de båda nordboerna begåfvo sig från balen utför den ståtliga trappan, följdes de öfverallt af granskande blickar, När de återfordrade sina öfverplagg, och bror August hörde frågan votre nom, monsieur 2 med särskild betoning, höll han på att säga sitt eget namn, i stället för den prestmans han siulle representera, och underkastades genast en riktig korseld från misstänksamma ögon, medan han tog på sig rocken. De båda landsmännen, som bodde i samma trakt och till och med på samma gata, följdes