romarekraft måste finnas inom denna lugna panna! Det är för märkvärdigt. Vi ha nu betraktat honom en hel qvart, men inte en muskeldragning i det lugna ansigtet. Man skulle kunna taga honom för en vaxbild, om inte der innerst i de gråa ögonen glimmade en underlig eld.4 CInte måste det vara —le — le feu sacrst — afslutade bror August. Jo, ändtligen! Nu fick jag ändå fram skuggan af ett småleende. Såg du?4 Nej, jag fick inte den-den äran. Jo, när man nyss för den odrägliga hettan öppnade det der fönstret, och alla damerna bestörta drogo sig undan luftdraget, då höjde den den der blåa duchessen eller comtessen sin florssjal skyddande mellan fönstret och prinsen. Han tackade den artiga damen med ett småleende. Det var Cschangtilt — sa Hjertstedt om blyoxiden. Fi done! ett sådant språk i Tuileriernat — anmärkte baron Fingal med djup indignation. Nej, den här atmosferen qväljer mig — gvarade den oefterrättlige. — Det finns folk, som mår illa, när det är en katt i rummet, men jag mår alltid illa i sällskap med despoter. Men nu var den lukulliska supåen serverad. De dansande lemnade det imposanta rummet la salle des marechauxX, i hvilket man ännu kunde upptäcka minnesmärken efter den sista