Dagens Nyheter – 22 december 1870, sida 2

grät hela randiga bemullsförklädet genomblött. Det ryckte i alla muskler uti pastorns likbleka ansigte, men också skulle han ju ge alla de andra föredöme af lugn och resignation. Hvad det måste vara för en vällust att känna sig så der älskad! — utropade fröken v. Dörben, som sjelf hemtat sin följeslagarinna. Och att kunna älska dem tillbaka så af själ och hjerta, som jag det gör. — snyftade den stackars flickan, som med omviändt hufvud sökte uppsnappa ända till sista skymten af det dyra fädernehemmet. Annu ett rullande hjulhvarf, och allt var försvunnet. Den fattiga komministerdottern var på väg till Paris. IX. I Tuilerierna. Men vi ha ju helt och hållet hunnit förgäta vår hjelte, Fingal Elghjerta, under vårt långa tillbakasteg i tiden för vår berättelse. Vi erinra oss måhända, att vi lemnade ho-: nom under de mest energiska försök att få reda på en skönhet i väderhufva, och hvilken skönhet alldeles förhexat honom, sedan hon undanträngt bilden af Sden vissnande rosen på operamaskeraden. Hon stod bland de anspråkslösa åskådarne utanför fönstren till Jardin dHiver, vid den lysande bal derstädes, till hvilken vi inbjödo våra läsare, och hon