Dagens Nyheter – 22 december 1870, sida 2

försvann urdan den närgångnehusarlöjtnantens nyfikna blickar just då hans förtjusnirg hade nått sjelfva kokpunkten. Dagar, ja veckor gingo om, utan att vår löjtnant kunde spåra en skymt af föremålet för sin sista, som vanligt häftiga förtjusning. Förgäfves flanerade han gata upp och gata ned under åskådande af de så rikt och smakfullt -ornerade butikfönstren, och alltid i hopp, att slumpen skulle beredå honom öfverraskningen att få sammanträffa med den sköna. Slutligen började vår löjtnant ledsna på hela historien, och tog åter sin ståtliga ros till nåder. Vill da hjelpa mig i qväll som naturforskare på Tuileribalen? — sporde han sin vän författaren, senior. Naturforskare?! — svarade denne — Det blir ett fanders arbete der all natur har flytt för förkonstlingen. eMed natur menar jag min stolta ros, rosen bland kameliorna. Jaså, ä vi nu der igen? Amor har kört dig in i en-en återvändsgrind. Du går ju med på balen, der är mycket att studera, och är min sköna en grande dame, så måste jag till slut i stora verldens kretsar känna igen henne på den junoniska figuren. De båda landsmännen följdes åt på den lysande fest, till hvilken Napoleon såsom republikens president inbjudit allt hvad Paris