styrka din resa! — invände pastorn — nu, då jag derigenom får ett bekymmer mindre, det för din framtid. Ja, ja, du kan ha rätt — instämde Gundla med drömmande uppsyn, medan de gyllene frukterna af hennes uppodlade talang glänste för hennes inbillning. Tror du dessutom, att jag icke numera kan påräkna i Tovenius en verklig dödsfiende, som skall uppbjuda allt, för att förbittra mitt lif! Nej, långt hellre då fullkomligt armod på en annan ort, än en knapp bergning här, men som förgiftas af dagliga strider. Jeg har redan tänkt på att öppna en skola i staden, då jag ju på samma gång kan kostnadsfritt undervisa mina egna göner. Men hvad kan väl den usle kyrkoherden göra dig för ondt? — invände Gundla tvekande. — Han måste ju alltid frukta det vapen du har till försvar, det der brefvet, som du ännu håller i handen.4 (Ja, det är sannt, mitt barn, men för gådana vapen har jag en utmärkt rustkammare. Pastor Hjort lade brefvet sakta på den flammande kakelugnsbrasan. Gundla betraktade sin far med hänförelse. Och dig skulle man våga anklaga och döma, dig, du ädle, kärleksfulle!? — Hon kastade sig under tårar till fadrens bröst. Och under tårar, strömmande tårar, åtskildes den lilla prestfamiljen två dagar derefter Gossarne voro alldeles tröstlösa, och gamla Sara