mm PP Efter några: SAj, aj, Ragnar! Dra inte så hårdt! Nu gick stöfveln af mig! Nu går det — aj, aj! — Vänta, hälll Dra på! — Essus, det gör ondt! Jag kläms ihjäl! — och hvilka utrop åhördes under våldsam hjertklappning af den bidande systern, som omöjligen kunde hjelpa de nödställda — efter ytterligare några oartikulerade ljud inträdde en fullkomlig dödstystnad. Gundla hörde ingenting mera. Hon väntade ännu några minuter, långa som evigheter, hon började ropa, men intet syar. Slutligen begynte hon försigtigt trefva sig fram ur grottan mot dess någat ljusare öppring, då plötsligen två menskliga figurer aftecknade sig mot aftonhimmelen. eGundla, är du der: — sporde vänliga stämmor, och snart tryckte systern de älskade bröderna till sitt bröst. Må han nu komma, den nidingen! Ser du såna störar vi ha, och fickorna fulla med hyvassa stenfiisor! Hu, hvad härince var mörkt! — Ragnar och Halfdan talade om hvarandra. Med försigtiga steg trefvade syskonen sig ned utför bergsstigen, och Gundla måste nödvindigt gå midt emellan bröderna, af hvilka den ena utgjorde för-, den andra eftertruppen. Ingen förföljare syntes till, och snart var man nere på jemna landsvägen. Nu haglade ömsesidiga frågor och svar. Gossarne, som för ett par dagar gedan till ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 49.