Bland ett antal sårade fransmän, som för någon tid sedan bortfördes pr ångbåt för att vårdas, märktes två mobilgardister, den ene sergeant och den andre simpel soldat, sittande vid hvarandras sida på däcket. Som hvarje skilnad mellan förmän och underordnade under dylika omständigheter vanligen plägar försvinna, skulle ingen ha fästat sig vid, om de båda krigarne bemött hvarandra såsom jemlikar; men nu förvånade sig alla öfver att sergeanten visade sig ytterst uppmärksam mot soldaten, ehuru det bort vara tvärtom. En kapten vid något af linieregementena, som äfven var med bland de sårade, frågade mobilgardisterna om orsaken härtill, hvarpå soldaten svarade: Min herre, jag är rik och har i följd deraf hållit mig ekipage, kusk och kammartjenare. Efter olyckan vid Reichoffen, lät jag jemte mitt tolk inskrifva mig i nationalgardet, och som min kusk, hvilken ni här ser, förut hade varit soldat, blef han nyligen utnämnd till sergeant; men ehuru har såranda är min förman, kan han ej, huru mycket jag än påminner honom, ändra det uppförande han vant sig att iakttaga mot mig. x x x En korrespondent skrifver rån Tours på tal om Orlans utrymmande af Loire-armen under general Aurelles de Paladine: Den tappre amiral Jaureguiberry. stod med sitt folk i en förträfflig position vid Chevilly, hafvande 85 utmärkta marinkanoner till sin disposition, Då han genom en adjutant fick mottaga order att retirera, vägrade han bestämdt att göra detta. Han sade: Jag kan icke draga mig tillbaka; mina kanoner äro nu placerade på det för stadens försvar lämpligaste sättet. Jag kan icke föra bort dem, och jag vill ej förnagla dem, såvida jag icke får en skrifven order derom från kommenderande generalen. Den skrifna ordern anlände så fort sig göra lät, och då måste Jaureguiberry med svidande hjerta låta förnagla dessa kanoner, som genom hr Gambettas försorg blifvit med så otantligt arbete och så stora omkostnader ditförda.