Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 6

— l00 raskning. Hon betraktade sin granne stillatigande. COch hvad vore det bevändt med en dotters kärlek, om hon icke kunde vara i stånd till detta offer för sin far?! — fortsatte Anders Samuel, som tog hennes tystnad för ett gillande. Ni menar således, att min fars irrlärighet vore mindre klandervärd, om den bedrefves i smyg, än om den lades i öppen dag?4 — frågade Gundla, som med häpnad började läsa i Tovenii innersta tankar. Naturligtvis, ty den skadade då endast hans egen själ, men förpestade ingen annans, och hvad beträffar hans dotter, skulle hon snart vid skenet af trones lampa åter komma på den rätta vägen. Och hvilken skulle denne prestman vara, som så ädelmodigt ville åtaga sig räddarekallet, och så fördomsfritt blunda för sin skyddlings ogudaktiga själslif? — sporde den unga fickan, allt rödare om kinden, och med allt högre böljande bröst, ty hon sökte under yttre lugn begrafva sin afsky för ränksmidaren. Denne prestman, skönaste mamsell Gundla, kunde vara — jag. Kyrkoherden fäste sina små gråa ögon med oförskämdhetens hela stadighet på den unga flickan. Han närmade sig den ännu af förfäran tigande Gundla, och ville fatta hennes hand. Ni, herr kyrkoherde?4 — utropade Gundla