Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 6

Känner du, att, hur storväxt och ståtlig du också är, du ändå bara är en svag qvinna?4 Skurken höll sina armar som ett par jerntänger kring Gundlas fjettrade midja, vid hvilken hennes händer voro liksom fastlästa. Hon kände sig fullkomligt maktlös, och pustade under outsäglig vånda: Gud i himmelen, bistå mig! — Jag märker att min far har orätt; det måste finnas en djefou, och jag är nu i hans våld. CDjefvul eller engel, hvilket du vill, ty du kan göra mig till beggedera. En kyss eller par och jag släpper dig lös. Sedan må du prata hvad du vill om mig; man skall ändå aldrig tro min vedersakares dotter. Men kom ihåg, att din fars öde är i mina händer, och kom ihåg, att ännu, trots allt ditt förakt, älskar jag dig som en galning. Gundla, gudomliga flicka, en kyss! Den arma fången kände den passionerade skrymtarens andedrägt glödande beröra sin hals, hon vred med fasa bort sitt anlete från hans oskärande läppar, och gjorde ett förtvifladt försök att frigöra sina armar. Det lyckades, och hon stod just i begrepp att till det yttersta försvara sig mot ett nytt anfall, då plötsligen uslingen kröp ihop af fasa, ty ur bergets svarta djup, just från den mystiska springan, hördes underbara hemska ljud, och snart urskilde man tydligen ett hväsande: Fy, fy, fy! Släpp henne, odjur, odjur, odjur!