Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 6

Var det en mensklig stämma, som varnade, eller var det bergets ande? Det lät som om flera röster sammansmält till en, det lät dels som ett beklämdt qvidande, ett qväfdt qvinligt raseriutrop, dels som ljudet af en domsbasun. Kanhända var det bergsfrun sjelf som hotade? Alltnog både Gundla och hennes förföljare ryggade några steg tillbaka vid de hemlighetsfulla ljuden. Ännu en gång hördes ett hväsande: Gå din väg, odjur, odjur, odjur! åtföljdt af några fuktiga projektiler, som träffade den häpnande presten midt i ansigtet. Stentisor och mossa sprutades ut ur bergsfruns breda mun. Tovcnius tycktes tvecza om hvilket parti han skulle taga, men Cå hördes på nytt en röst från bergets inre dof som om den kommit från jordens innunmäten: Gå din väg, Tovenius, usling! Annars stenas du ihjäl! Och i samma ögonblick omgafs hycklaren af ett riktigt stenregn, för hvilket Gundla nödgades draga sig långt åt sidan. Med krökt rygg tog den eländige till flykten, och åkte i sin brådska flera famnar utåt bergshällen, innan han åter kom på fötter. Ännu några minuter lyssnade Gundla till den flyendes försvinnande steg, sedan drog hon ett djupt andetag, och sjönk alldeles utmattad ned på stenbänken. Men snart hemtade hon sig åter, och blickade med obeskriflig ångest mot den hemlighets