slutligen, i det hon drog sig undan förtroligheten, och sökte genomborra hycklaren med sina eldiga blickar. — Och ni vågar säga allt detta åt mig, utan att sjunka till jorden af blygsel? Ni, en Herrans tjenare, som så oförtäckt prisar era egna dygder och förtjenster, då ni i stället borde rodna för cra laster, ni fördömer och anklagar en man, sådan som min far, och vill med er falska iära öfverskygga hans obefläckade heder. Fruktar ni då inte, att Herren Gud skulle kunna låta den här öfverhängande klippan falla ned och krossa er midt under ert syndiga tall! Seså, seså! BUif ej så häftig, förstå mig rätt! Er vrede gör er dubbelt vacker, vet ni det, mamsell Gundla? Vet ni, att jag tänkt på er, drömt om er nu i tre dagar och tre nätter, alltsen era behag tände en okänd eld i min själ. Ni måste rädda er far från att bli en skam för alla, som hittills blifvit bedårade af honom, y det beror på min hand om prestkappan skall få sitta qvar eller inte på hans axlar. Ni måste bli min hustru, ty annars förlorar jag förståndet. Ja, Gundla, jag säger med Salomo: Dina läppar äro såsom ett rosenfärgadt snöre och ditt talljufveligt, dina kinder såsom skörden på granatäpplet, emellan dina lockar. Gundla hade rest sig upp och blickade med outsägligt förakt ned på den prestman, som icke skydde att begagna skriftens heliga ord för att måla sina orena känslor.