Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 5

själ och lysa hans stig vid randen af afgrunden. Övänner, verksamma i det tysta, ha förtrott mig sina gemena planer att anklaga er far, men jag har dessa personer i mina händer, och jag vet ett sätt att tvinga dem till tystnad. Men hvad ha de att anklaga honom för, honom, den ädlaste, den bäste, den dygdigaste menniska på jorden? I sin ångest sjönk Gundla sakta ned på den mossiga stenhällen helt nära Tovenius. Hennes kinder glödde, hennes bröst häfdo sig våldsamt. Så, just så hade Anders Samuel sett henne i sina drömmar. Den andligt siunade började bi en helt jordisk varelse. CLugna er, skönaste mamsell Gundla! Jag har ju sagt er att ännu är ingentivg förloradt. eHvad anklaga de honom för:s — uppropade Gundla. Fritänkeri, irrlirighet helt simpelt, glömska af prestens heliga ed och himmelska kal, brott mot kyrkolagen. Han förnekar Gud, då han förnekar djefvulen, och han kan inte tro på saligheten, om han ej tror på helvetet. CAr det ingenting annat:s — frågade Gundla med liättadt hjerta, ty hennes far hade ofta samtalat med henne i dessa äranen, dock utan att söka i minsta mån inverka på hennes öfvertygelse. Ingenting annat?4 — upprepade Tovenius häpen. — Har han då redan hunnit förgifta också er? ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. 88.