Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 5

Nej, vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig briunande, ditt guldgula hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro. Din längd är lik vid ett palmträ, dina tänder äro såsom hjordur med afklippta ull, som tvagne komma utur vattnet. Huru däjelig och huru ljufvelig äst du, kära i vällust. Den förryckte presten kastade sin arm kring Gundlas lif, och ville trycka en kyss på hennes svällande läppar, men den unga qvinnan stötte honom med ett utrop af vrede och vämjelse långt ifrån sig. Grenadierent kände sin styrka, mätte sin förföljare med en blick af den djupaste afsky, och gjorde sig i ordning att skynda bort. Men i detta ögonblick började Anders Samuels kinder låga, hans små ögon uttryckte på en gång kärlekens lidelse och den högsta ilska. Hycklaren hade helt och hållet lagt bort den fromma masken, och rumlaren, slagskämpen, qvinnoförföljaren från Upsala stod der hotfull inför den förskräckta fickan. — Ännu en gång kastade ulfven i fårakläder sin senfulla magra arm kring Gundlas smärta Nf, och utropade, darrande af sinnesrörelse: Flicka! Håna mig inte, förakta mig inte! Du är i mitt våld, och häruppe hör oss ingen menniska. En kyss, eller rulla vi såsom ett älskande par omlindade i dödsångesten utför klippan raka vägen ner i forssen under oss.