Dagens Nyheter – 21 december 1870, sida 2

—ee a Hvarjehanda nyheter. En Molbo-historia. (Mol-boerne bodde på halfön Mols i Jutland.) En skämtare haae en gång inbillat Molboerna, att fienden var i riket och att han snart skulle komma och intaga deras land. Som de nu icke hade någon bössa att försvara sig med, togo de sig för att rädda hvad de kunde undan fiendens hand. Det som de höllo mest af och först ville rädda, var kyrkoklockan. De arbetade länge och väl, tills de ändtligen fingo den ned ur tornet; och sen rådslogo de länge och förnuftigt om, hvar de skulle gömma den så, att fienden icke hittade på den. Till sist kommo de öfverens om att sänka den ned i hafvet. Derpå släpade de sin klocka ned i en stor båt, drogo långt ut på hafvet med den, och kastade den så ut i vattnet. Men när den nu var sänkt i vattnet, började de tänka efter och sade till hvarandra: Nu är den nog så bra gömd för fienden, men hur skola vi få rätt på den igen när fienden är borta? Men en af dem som var klokare än alla de andra sprang upp och utropade: det låter sig lätt göra, vi kunna ju sätta ett märke vid den. Och straxt drog han upp sin knif ur fickan och skar en stor skåra på den sidan af båten, hvaröfver de hade utkastat klockan och sade: här var det, som vi kastade ut den! Då detta var gjordt, rodde de ganska lugnt till lands och trodde fulit och fast, att de efter detta mäc-ke skulle kunna uppleva sin klocka. Qui pro quo. På en jernvägsresa sutto några herrar tillsammans i en kupå och samspråkade om ett och annat. Man närmade sig W. station, och en af de resande yttrade: Se här ha vi strax S. socken, der den vansinnige kyrkoherden 8. bor. Herrarne började utbreda sig vidt och bredt om arten af den beklagansvärde mannens sinnessjukdom och hans tillstånd på Konradsberg, der han ännu skulle befinna sig. Tåget anlände til W. station; en af de resande herrarne, hvilken icke deltsgit i samtalet, reste sig upp och tilltalade de öfriga ungefär sålunda, i det han ur fickan upptog ett papper: Nu ha herrarne pratat så mycket om den galna presten, att det kan vara nog. Denna prest är jag, och här bor jag. Jag kommer nu från Konradsberg, och här har jag dokumentet på att jag är klok. Troligen är det ingen af herrarne, som är så dokumenterad. — Man kan tänka sig de andras öfverraskning. Dt irlömdskt bröllop. Tre eller fyra gånger redan hade John Fegan inställt sig med sin fästmö hos kyrkoherden i Delgany i Irland för att gifta sig, men hvar gång hade brudgummen varit drucken. Hans vördighet hade vägrat att förena dem. Ännu en gång infinner sig samma par, John Fegan som vanligt doftande af whisky. Kyrkoherden uttryckte sin förundran öfver att en, som det tycktes, aktningsvärd flicka icke blygdes att stilla sig vid altarets fot med en make i detta tillstånd. Den unga tästmön utbrast i tårar: Det är icke mitt fell! sade hon. När han är redig, vill han inte komma. sm —