Dagens Nyheter – 20 december 1870, sida 2

dröjde några sekunder, innan han trädde fram inför den sköna. Han begagnade denna korta rast, för att i spegeln på en liten fickkam öfverskåda sina brända lockar och sin hvita halsduk, och för att omsorgsfullt borttorka minsta snuskorn, som kunnat förirra sig från näsans rymliga magasiner. Der satt hon på stenbänken den bänförande sköna, som rodnande — ty hon hade inte hört Anders Samuels smygande steg — mottog den vid hennes åsyn alldeles förbryllade andans mannen. Gundla reste sig upp, och stod der i hela sin imponerande längd inför den lille magre mannen, som icke räckte henne mer än några tum ofvanför skuldran, och som först i detta ögonblick tyckes börja reflektera öfver sin obetydlighet inför en så ståtlig qvinna. Men om Tovenius var liten till växten, så var han derför alls inte klen och svag. Tvärtom egde han denna soghet och spänstighet, som inte så sällan utmärker och förlänar mycken kroppsstyrka åt de småväxta; ja, under sin studenttid hade han till och med varit känd som skicklig gymnast ech farlig slagskämpe, ehuru han numera naturligtvis bortlagt dessa otillständiga idrotter. Välkommen, herr kyrkoherde! — började Gundla, för att bryta den pinsamma tystnaden, som redan varat nägra sekunder. — Ni har begärt ett möte, och ni finner mig här. Min kärlek, min oro för min far förklarar och ur