Dagens Nyheter – 19 december 1870, sida 1

Kriget. i Från Parisiskrefs den 6 d:s till TIndåpendance belge: Jag har erhållit några intressanta upplysningar om ett möte, som den provisoriska regeringens medlemar höllo i natt, och hvilka jag skyndar att meddela. Grefve Moltkes bref (förut meddeladt i denna tidning) anlände vid midnatt, och general Trochu sammankallade ögonblickligen sina kolleger för att rådgöra med dem om hvad som borde rtöretagas. Ernest Picard skall ha utalat den mening, att man borde begagna det erbjudna tillfället för att öppna underhandling om fred, så vida en sådan kunde vinnas på hederliga vilkor. Hans mening säges ha gjort någotintryck på hans xsolleger, men då tog general Trochu till ordet. Han fäste uppmärksamheten derpå, att det inledande steg, som Preussen nu tagit, hade en annan betydelse: det bevisade framför något annat att Preussen kände, att dess ställning kunde bli farlig och besvärlig i hjertat af ett fiendtligt land och midt i vintern. Man hade utan tvifvel räknat på att kunna demoralisera invånarne i Paris genom underrättelsen om en seger, hvilken måhända icke var så fullständig som man påstod. Frankrike vore i detta ögonblick underkastadt de största offer, och man hade allt att vinna genom fortsättande af kampen nu, då de arm6er, hvilka blifvit bildade i provinserna, sökte att komma hufvudstaden till hjelp. Parig kunde hålla sig länge ännu, och det kunde följa segrar efter nederlagen. HSlutligen utbrast Trochu med rörd stämma och med tårar i ögonen, i några få ord koncentrerande allt hvad han förut sagt: Låt oss kämpa, låt oss fortfarande kämpa, låt oss beständigt kämpa! — General Trochus vältalighet ryckte alla med sig; regeringen beslöt enhälligt att gtriden skall fortsättas, hvad som än månde inträffa, och att man bör utveckla större ifver och verksamhet än någonsin förr. Skall Paris bombarderas? Hans Wachenhusen berättar nu att tanken på ett bombardement af Paris är öfvergifven, och han förklarar tillika orsaken till det för honom och andra tyskar förvånansvärda förhållande, nemligen att ställniogen vid Paris alltjemt är sig lik, och tillägger: Då jag lemnade det sydliga Frankrike, den herrliga södern, hvars snö genomblötte oss, hvars köld trängde genom märg och ben, var det i den öfvertygelsen att Paris skulle kapitulera en af dagarne. I Versailles hyser man den åsigt, att denna kapitulation skall ega rum i morgon, 1 öfvermorgon eller kanhända — till påsk! Utan tvifvel ha våra högsta befälhafvare noga reda på huru det står till i Paris, men i allmänhet synes man dock vara ganska okunnig härom. Spisa de ännu råttor och möss i Paris, eller uppehälla de ännu lifvet af respektabel menniskoföda? Säkerligen har man i det ena qvarteret sin stek på bordet, medan man i det andra är hänvisad till hvarjehanda husvildt, ty man kan omöjligen förutsätta att de skilda qvarteren under nuvarande omständigheter lefva på samma sätt i den cernerade staden. Redan för åtta veckor sedan berättade de fattiga bakom den yttre barrieren för oss att de icke hade något mer att lefva af, men de voro sådana, hvilka under vanliga förhållanden ej heller haft något i förråd, utan nödgats gå ut och söka efter ett mål mat. Alldeles samma yttranden hör jag nu, och Paris hela hållning till detta ögonblick öfvertygar mig om, att man verkligen löst den oerhörda, nästan ofattliga uppgiften att med lifsmedel för flera månader förse en stad, som räknar 2 millioner invånare. Tvärt emot vår beräkning, att den lägre befolkningen skulle betvioga dem, som änau egde något, synes den finna en patriotisk glädje uti att äfven de rika få underkasta sig uppoffringar i afseende 8å bordets nöjen. Man måste förstå hela betydelsen häraf för att kunna bedöma försakelsens storhet. Middagstimman är af dagens alla timmar den heligaste för parisaren. Mellan kl. 6 och 8 på aftonen rullar knappast en vagn öfver boulevarderna; endast omvibusarne gå sina reguliera turer. Så snart parisaren breder servietten öfver sina knän eller sticker dess snibbar innanför vesten, slår han bort alla allvarliga tankar. Tlan spisar med samma andakt, med samma tankero, hvarmed orientens son förrättar sin bön. Alla bans tankar sysselsätta sig med middagsbordets rätter, alla hans käns.or koncentrera sig i hans mage, och för att det ena icke skall stå i vägen för det