Dagens Nyheter – 17 december 1870, sida 6

men kom inte längre, ty han hade den oturen, att vid minsta extravagans i dryckjom anfäktas af den envisaste hicka, hvadan han också visligen hela tiden hade varit tyst som grafven. — Jag fö-ör-mo-o-o-o-ho-4. Men hvad vice häradshöfdingen förmodade, fick man gissa sig till; dock, att döma af hans sträckningar på kroppen och hans knipningar på de tunna läpparne, förmodade han säkert, att man borde hysa vördnad för honom som domare. Kyrkoherden åter lallade oupphörligen någonting om förräderi, men påstod lika oupphörligt att han icke smakat bränvin. Han var så nykter, menade han, att han på fläcken skulle kunna hålla en nykterhetspredikan för hvem som helst, men allrahelst för mamsell Gundla — från hvilken han omöjligen kunde ta sina ögon. Alltemellan sporde han dock med ängslan om fjerdingsmannen var kommen, och hviskade till och med kronofogden ett par gånger i örat: Jag ger ett qvartal af mitt tionde, om ingenting blir bekant.4 CHerre! — röt kronofogden till svar. — CFör hvem tar ni mig? Vågar ni erbjuda mig mutor? — Inte nog med att begå ett felsteg, ni vill öka det genom svekfullt försök att bringa en tjensteman i olycka. Sehy, schy! Tala inte så högt! — lallade Anders Samuel och sjönk förkrossad ner på stolen.