Dagens Nyheter – 14 december 1870, sida 2

van Så är det då afgjordt!4 — suckade Gundla så tungt, att bröderna på en gång sågo upp till henne från golfvet, der de sutto. CAck, den som vore i Gundlas ställelt — utropade de båda på en gång och sympatetiskt med samma ordalag. Det är för er skull jag reser, för er och min fars? — hviskade en tanke så tysti den unga flickans bröst. — Jag skulle vilja bereda er en hoppfull ungdom och honom en sorgfri ålderdom. Du skall midt bland de stormande menniskoböljorna ha din lugna hamn hos Gud, du skall hvarje morgon och afton på bönens vingar ila till fädernehemmet, och känna liksom i luften, hjertats luft, att vi här hemma innesluta dig i våra förböner. Icke sannt, min Gundla? Men grenadierenX svarade intet. Fadren kände endast något fuktigt på sin skuldra, mot hvilken den betrycktas hufvud hvilade. Kanske skall jag aldrig få återse detta kära hem? Jag vet inte huru det kommer sig, men en dyster amning säger mig någonting sådant. I så fall, mitt barn, är det den Allgodes vilja? Hvad äro dessutom lugnet, trefnaden, minnets alla ljufva fröjder utom oss mot friden i vårt bröst, medvetandet att ha fyllt en pligt. Hvad är hemmet dessutom? Endast ramen kring vår lyckas tafla.4 -— Pastorn ville ej förtro sin dotter den tyngd, söm pres