grannlagenhetskänsla, som besjälade den redbare prestmannens alla handlingar, var någonting alldeles okändt för svafvelpredikanton, oxh medan fruktan för den Allgodes misshag var den förres plågande furie, hyste don sednare ingen annan oro, än att stöta sig mod djefvulen. Det var en tung och ruskig septemberqväll fyra veckor efter fröken v. Dörbens afresa. Skuggorna från naturen meddelade sig åt menniskornas sinnen, och pastor Hjort satt i sin gamla skinnsoffa, omgifven af sina tre barn, under några ögonblicks djup tystnad. Ala fyra stirrade i aftonbrasan, som ensam belyste husfadrens skrifrura, och alla följde do den pratsamma eldens förstöringsarbete. Det ligger någonting mystiskt tilldragande i en sådan der brasa. Det är som vore det ett lefvande väsen, en hemmets glada genius, som uppenbarar sig i elden. Man kan sitta långa stunder tyst, då han talar sitt obegripliga språk, detta puttrande, hväsande, pipande, suckande, som, trots sina missljud, ändå kommer oss att bara lyssna och stirra; oeh man må inte förundra sig öfver att det funnits eldsdyrkare, som i det underbara elementet trott sig finna en skymt af den skapande och förstörande urkraften — det är: Gud. Jag skulle vilja bli smed, vet pappa. Hvarför det, min kära Halfdan? Jaja, du är tio år, det är tid på att du väljer lefnadsyrke.t ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 88.