ee nn En bitter ironi spårar man i vissa obrännbara inskriptioner, såsom t. ex. bleckskyltarna på husen. Der hänger ännu en skylt, som tillhört agenten för ett försäkringsbolag mot eldfara; derbredvid läser man på en alldeles svårtnad mur, bakom hvilken ej finnes annat än grus: Maison å louer, och åter på andra ställen äro i gruset på gatan pålar med affischer uppsatta, hvilka helt enkelt angifva en affärsmans changement de domicil, sågom hade han lemnat sin hittillsvarande bostad af någon helt vanlig orsak: t. ex. den att hans familj förökats, så att den blifvit honom för trång. Och liksom i Bazeilles, der det ännu var på eftersommaren, blomstra rosorna i en och annan trädgård framför de af eld förstörda husen; ceutifolian, terosen ha icke låtit förskräcka sig, hon har kanske genom eldens glöd blifvit väckt till nytt sommarlif. TI trädgårdens vackra spalier hänger ännu fågelburen qvar, men den stackars kanariefågeln är längesedan stekt. Jernsängarna i jordvåningen prisa de verkstäder, från hvilka de utgått, och ett enda penningskåp af jern, som man på afstånd kunde tro vara en kakelugn, skall säkert efter krigets slut bli föremål för storartade reklamer af sin tillverkare. Det är, som sagdt, en bedröflig anblick, och synnerligen ondt gör det oss att se de arma; fullkomligt ruinerade personer, hvilka sannolikt funnit skydd hos sina grannar och nu stå här och der i husen och stirra framför sig med dystert uttryck i sina ansigten, under det att en hemlig sidoblick skjuter fram ur deras öga då de se en fiende gå förbi. Men hur skall sådant elände kunna undvikas, då till och med sådana platser som Chäteaudun icke äro i stånd att värja sig mot sina egna vänners och landsmäns goda tjenster. Jag erinrar mig alltid på det lifligaste ett yttrande af en bäjersk löjtnant, som, då det från en by sköts på hans folk, frågade sin förman: Hvad befaller herr öfversten, skola vi antända byn eller förstöra den med moderation? Man skonar så gerna, men exemplen gagna föga, såsom vi se, och dock måste exempel gifvas. Alven af de i staden inkastade granaterna bära husen rikliga spår. Mairiets tak, dess torn och taket på huset bredvid äro ieke sönderskjutna; ett stort censkildt hus vid torget och dess granne, ett hörnhus, äro invändigt förstörda af elden. Samtliga husen vid torget äro toma i följd af plundring; man kan på en eländig restaurant knappt få en kopp kaffe. Muiriets inre töreter en bild af den största förvirring, men en tragikomisk rol spelar stadens teater, hvilken jag hade till granne och som derför ingaf mig särskildt medlidande. Den lilla foyern och korridorerna inom de glaslösa fönsterna äro belagda med hö, på parterren ha omvexlande hästar stått och manskap legat; de reserverade platserna hade troligen underofficerarne förbehållit åt sig, i främlingslogen lågo rester af åtskilliga boeuf å la mode, som ätits utan servietter, och på den alla kulisser beröfvade scenen står en alfrescomålad, kolossal qvinnofigur, som upptill och nedtill är så dekolleterad, att man kan antaga henne skola förestilla marseillaisens genius, republikens canailles, mitrailles gudinna och allt som hör till familjen. Intressant i psykologiskt afseende har den iakttagelse förefallit mig, att bland de bildade råder en resignation, som blott på ett sätt låter förklara sig. Alla ega de ingenting mer, ha förlorat allt, och hvar och en säger till sig sjelf: din granne är i samma belägenhet som du; han hade ännu mer än du och har förlorat allt, du har således nu blifvit lika rik som han. Med ännu större lugn finner man sig i den tanken att de tyska trupperna först nu skola uppmarschera i massa här och i trakten. Man har ingenting mer att förpläga dem med, de mäste således föra med sig allt,