Tovenius lika tveksam. — Herrans frid vare med bror Hjort och hela hans hus!4 Och Anders Samuel kastade ett par andäktiga blickar upp mot det låga taket, hvarefter han presenterade vice häradshöfdingen. Vår tillförordnade domare i orten sedan ett par veckor, häradshöfding Smiding, ungdomsvän till mig.4 CVi komma från, från . . . Också vice häradshöfdingen — en lång, mager man, med en sirligt slitkammad peruk och guldglasögon — också häradshöfdingen tvekade. Jaså, ingen vill fram med nödlögnen, som vi kommo öfverens om på vägen — afbröt kronofogden skrattande. — Nå, jag, som har is i magen, säger väl då, att vi komma från — från — en bouppteckning på — på Hellsjö. Det var ju så, mine herrar prester och proselyter? De tre herrarne sågo ogement generade ut, ty de hade alla försökt sig med begynnelsen till den der nödlögnen. Ja, si det gör ingenting, om jag ljuger liten smula, bara jag räddar herrarnes själar. Det der var ett litet kredit i mitt syndakonto. Presten och proselyten stammade något om gudlöst tal, hvilket icke det ringaste tycktes bekymra den reslige, korpulente och rödbrusige kronofogden, som gick och gällde för en af ortens qvickhufvuden och muntergökar. Saken är den, broder Hjort — fortsatte