Dagens Nyheter – 13 december 1870, sida 2

Vi hysa vördnad för allt, som är ärligt och sannt, och beundra de dygder, som härflyta ur en trosåsigt, hvilken utströmmar från hjertat, ty derinne tändes likväl först det eviga ljuset, huru än dess strålar sedan må bryta sig i prismans alla färger; vi hysa samma vördnad för forskaren, som, ledd af detta himmelska ljus, vill göra nya upptäckter i det outreddas verld och famlar efter minsta flik af det gudomligas mantel; men vi hysa det djupaste förakt för den fräcka och hycklande okunnigheten, då hon ikläder sig trons sköld och andans svärd, och sedan blindt hugger in på den enfaldiga hopen, medan bibelspråken ljunga från hennes läppar tätt som skotten från en kulspruta. Anders Samuel, som hade bättre minne än förstånd, öfvade sig lik en skolgosse i bruket af de blänkande, men föga bitande vapen, som kallas bibelspråk, ty, ryckta ur sitt sammanhang, representera dessa lika litet det himmelska ljuset, som fyrverkarens sol försöker härma firmamentets. Emanuel Hjort deremot, som studerat bibeln med forskarens ifyver och tänkarens skärpa, använde ytterst sparsamt och aldrig slitna ur sitt sammanhang den heliga skriftens kärnfulla tänkespråk, dem han sedan genom en omskrifning förtydligade för sina åhörare. Men i den fåkunniga hopens ögon ansågs Tovenius för en mäkta lärd och bibelsprängd predikant, medan Hjorten deremot talade mera