Dagens Nyheter – 13 december 1870, sida 2

pastor — att den riktigt blir en börda för andras samveten. Dock tänk på saken med allvar. Ni har en hel månad till betänketid. Fröken v. Dörben kramade prestens hand, omfamnade och kysste Gundla, klappade smågossarnes röda kinder, tackade Sara för den rara och helsosamma sjukmaten, och lyftades derefter af två betjenter upp i den mjuka kaleschen. Snart försvann det ståtliga ekipaget i ett moln af dam, medan gossarne hurrade från hvar sin grindstolpe, och Sara neg och grät vid tanken på den försakelse af drickspengar hon gjort, bara för att kunna likna sin husbonde och för att kunna hviska till sig sjelf: fattig men stolt. Men SHjorten4 tryckte sin drömmande unga hind till sitt bröst och hviskade: CHur är det fatt, min stolta grenadier? Tyst, slagen och modfälld redan före striden. Hur skall det då gå, när flendens kulor pipa från alla sidor, när död och förstörelse lura i i alla vrår, och när hvarje steg är hotadt af ett bakhåll? (Jag skall hafva Gud i hjertat och dig i minnet! — svarade Gundla med högtidligt allvar. — Dock, ännu är ju ingenting afgjordt, ingenting beslutadt, gudskelof, ännu är det långt till den svåra stunden. Nej, bara tanken på att skiljas från dig, du älskade fader, förkrossar mig alldeles.