Fröken v. Dörben talade med en ton och ett allvar, som om hon varit en mor eller en äldre syster, i stället för en ung flicka på tjugo år. Vet ni, mamsell Gundla, att också jag har svärmat en tid för det här ynglingaporträttet, och det var mig likasom en talisman mot alla känslor för någon annan. Men när jag så erfor huru bilden endast var en målad lögn, och huru allt det rena, ljufva, Bom uttryckes i dessa ögon nu är förvandladt af dåliga lidelser, huru dessa läppar, så fina och små, blifvit tryckta mot hundrade ovärdiga, då fattade mig nästan en känsla af afsky mot den, som målningen skall föreställa. Jag kastade porträttet i en byrålåda och ämnade aldrig bära det mer. Men så återkom min far med sina ifriga böner, och för att få ro för dem, hängde jag åter den fordna afgudabilden kring min hals. Får jag nu se på er kopia?4 Gundla visade blyg och rodnande det halffärdiga porträttet. CÅhja, inte så illa för en nybörjare, men originalet är oefterhärmligt, det är också gjordt af en italiensk mästare, vår tids förnämsta miniatyrmålare. Men — käraste Gundla, är ni verkligen så bedårad af denna ljugande bild, denna bedrägliga yngling, så vet jag ett sätt, som är mycket beqvämare än den mödosamma kopieringen, att tillfredsställa ert hjerta. Se här, behåll som minne af er sjelfuppoffring för min skull den här medaljongen, och