använd den — då ni en dag ledsnat på ert förmenta ideal — som ombölje för en värdigare bild. Den sjuka lossade kedjan med medaljongen från sin hals, och kastade den, innan Gundla hann förhindra det, öfver den förvånades hufvud. CMen, fröken v. Dörben, hvad tänker ni på? Hvad gör ni? Hvad skall er far säga? CHan får säga hvad han vill. Det finns ett diplomatiskt sätt att öivertyga, utan att upplysa; jag skall använda det mot honom. Fåfänga voro Gundlas protester. Eleonore var envis och beslutsam. SOm ni inte behåller min gåfva, så kastar jag den i forssen, hvars brus vi höra ända hit. — Men begagna bilden ni, liksom jag, sågom en talisman mot andra intryck och känsler. Tre ingen ung man, utan kom ihåg att de alla till sitt inre likna honom, hvars tjusande hild ni bär.4 ij Och Gundla bar med ett barns hela glädje den allt kärare medaljongen, men dolde: för alla sorgfälligt både den och den fina guldkedjan. Hon hade kommit till de år, då hjertat frågar hvarför det är till, och då den unga flickan vanligen får ett aflopp för sina känslor vid den systerliga vänskapens bröst. Men Gundla hade ingen jemnårig vän, och bon blygdes att komma fram med sitt barnsliga pjoller till sin far, som hade så mycket att göra med lifvets allvar. Den ofösståndiga,