anlete, någonting så obeskrifligt hjertovärmande. Det kunde inte gerna: vara möjligt, att den, som en gång sett så ut, nu var en lättsinnig och förderfyad ung man. Gundla kände ett behof att försvara den, som så hårdt blifvit anklagad, och hon blickade frågande djupt in i de herrliga ögonen, som, tack vare en mistaros pensel, nästan blifvit lefvande. Den unga flickan rodnade för sin egen förtroliga närgångenhet, och glömde alldeles bort att det endast var en bild, som hon hade framför sig. Emellertid, utan att veta eller förstå det, förälskade hon sig på fullt allvar i denna målade figur. Hon bildade sig af porträttet ett ideal, sådant som hon någon gång förut drömt sig, en oskuldsfull yngling, sådan som den mönsterbild, efter hvilken hon sträfvade att uppfostra gina unga bröder, de båda vildbasarne, hvilka icke hade det ringaste af detta milda Johanneslika, som hon tyckte sig spåra hos den sköne okände. Slutligen greps hon af en oemotståndlig åtrå att kopiera detta fagra, intagande ansigte, men hon vågade icke yppa sin underliga önskan för porträttets egarinna. Hon smög sig derför till att afteckna den kära bilden då och då, medan Eleonore slumrade, men hade den sjukas eget ansigte som förevändning för sin ritattiralj ifall hon skulle öfverraskas,