Dagens Nyheter – 12 december 1870, sida 1

-— OUV — hon skulle just hos denne far funnit barnasinne, mildhet och alla de råd, hon nu giek miste om, emedan hon icke hade mod att begära dem. Allt tätare blefvo kammarherrens besök och allt ifrigare hans yrkande på den sjukas förflyttning. Slutligen, tre veckor på dagen efter olyckshändelsen, stannade på prestgårdens vackra gräsmatta en yppigt madrasserad kalesch, full med ejderdungskuddar, och dragen af det säfligaste spann, som kunde upptäckas i kammarherrens välförsedda stall. Fröken Eleonore skulle taga afsked från prestgården. Förgäfves hade både hon och hennes far försökt att få godtgöra pastor Hjort för den sjukas herberge och för det omak hon förorsakat. Prestmannen var obeveklig. CJag har endast gjort min pligt, och uppfyllt menniskokärlekens första bud, att taga vård om en olycklig. Hade ni varit en fattig torparedotter, min fröken, likavisst som ninu är en rik mans barn, skulle olyckan ha jemnat alla rangförhållanden, och gjort er i mina ögon alldeles lika. Inte sannt, gamla Sara, hade vi inte handlat så?4 Gamla Sara tummade på förklädsfållen. CVisserligen, det förstås, men nog hade väl torpardottern fått ligga i pigkammaren. Pastorn smålog, ty han hade icke tänkt sig frågan i så små detaljer.