Dagens Nyheter – 12 december 1870, sida 1

det stora hela, min far deremot skulle gerna låta hela verlden gå under, om han bara dermed kunde förlänga sitt lif med ett enda år. CNi är för sträng, fröken Eleonore, — bannades Gundla med allvarlig min — CHvem gaf er rätt att döma öfver er egen far, en far, som synes älska er så högt? Ja, jag hör till hans vanor, hans omgifning. Han skulle vara lika rädd att mista en favoritstol eller en favorithårborste, men han skulle hellre förlora sitt barn än en enda flaska af sin lifselexir, såsom han kallar en tinctur, ordinerad af en berömd, numera afliden engelsk läkare, och hvars recept han till sin förtviflan har förlorat. Der har ni porträttet af den faderskärlek, som kommit på min lott, och derför är det mig också alldeles likgiltigt hvilkens bild jag bär på bröstet. Gundla stod just i begrepp att med några milda ord tillrättavisa den omilda dottern, då kammarherren med ett besök afbröt de unga flickornas samtal. SCAnfäkta alla höga trösklar! — utropade v. Dörben, som stötte sin fot vid inträdet — och alla gamla spikar i alla gamla hus! — Se der! Ref jag inte sönder min franska sko? Det finns inte en skomakare i hela Sverige, som kan göra mig ett par promenadskor så smidiga för foten, som de här. Lyckligtvis har jag qvar ett par dussin derhemma på Munkanäs, annars finge jag genast resa till Frankrike. ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. ÖT:e