Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 2

endast en skylt, en skärm för det hon verkligen gjorde. Med bultande hjerta hade hon framdragit. en liten medaljong, som Eleonore bar på sitt bröst, och hvilken först slumpen och sedan egarinnan sjelf låtit henne betrakta. Det var en ytterst enkel guldmedaljong, men som genom sin form antydde ett arbete från förgångna sekler. Eleonore bar den om halsen på . en hårfin guldkedja, och den infattade ett porträtt af. en bildskön yngling på en sjutton eller aderton år. Fröken v. Dörben hade för sin ömma sjuksköterska förklarat bildens betydelse. Det var en ung man, hvars namn hon likväl icke nämnde, som i ynpglingaåldern liknat detta porträtt, men som numera genom ett lättsinnigt och äfventyrligt lif förspillt de rena, intagande dragen. Det är en fix id6 hos min fart — fortsatte Eleonore med ett likgiltigt leende — Satt jag skall bära på mig detta porträtt, ty genom vanans makt skall bilden bli mig kär — förmodar han — och denna kärlek skall så småningom öfverflyttas på den unge mannen sjelf, hvilken min far nödvändigt vill ha till mitt lifs följeslagare. — Dock, jag känner inte den ringaste sympati för min utvalde, och han skall aldrig utan denna känsla bli min make. Dessutom har jag icke på flera år sett honom, endast hört honom omtalas, men detta på ett sätt, som snarare inger mig afsky än någon sorts ömhet.4