Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 2

en förstulen blick omkring sig, menen blick, som var mycket talande för hans dotter. Sucken gällde icke längre hennes olycka och hennes plågor, utan någöt, som i kammarherrens ögon inte var mindre förskräckligt, eller missödet att behöfva ha ett sådant sjukrum, som prestdotterns visserligen snygga och trefna, men ytterligt enkla och tarfliga kammare. v. Dörben kastade en medlidsam blick på det låga taket, de anspråkslösa tapeterna, de gammalmodiga kopparsticken i sina svarta glasramar, interfolierade med en och annan kolorerad teckning af några blomthor. Han till och med täcktes med egna fina fingrar nypa i de rödoch hvitrutiga bomullsgardinerna kring bädden, men hela denna undersökningsprocess skedde med så mycken grannlaga försigtighet, att den borde ha unädfallit allas ögon utom den sjukas. Pastor Hjort bemärkte den likväl och yttrade småleende: Fröken v. Dörben saknar kanske sina ejderdunskuddar och sina sängomhärigen af siden, men samma Försyn, som lät henne med lifvet undkomma det vådliga släpandet utefter dikeskanter, och bäddade åt Henne så mjukt på dverggranens resårer, gaf henne också en tarflig, men renlig bädd tillräckligt nära olycksstället, för att hön inte skulle behöfva riskera lifvet under en lång och äfventyrlig transport till hemmet. Till och med i det, som synes vara en slump, spåra vi en allvis och om