Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 1

vetenskaplig föreläsaing om nerver och muskler, om kentusion och sensation, inflammation och suppuration, så att han blef helt yr i hufvudet. Jag trifs inte illa här, min fart — hviskade den sjuka — jag Ber mig ju omgifven af idel ömhet och välvilja. Hon kastade en tacksam blick på pastorn och Gundla. cMen inte af den komfort, af de agremanger, som tillhöra ditt stånd. Jag ber om ursäkt, herr pastor. Behöfs inte, herr kammarherre. Vi veta båda, att vanan är menniskans farligaste despot. Hur fri hon än tror sig vara, suckar hon dock ständigt under den tyrannens jernspira. ; Ja, ja! Ni kan ha rätt! — pustade v. Dörben. — 4Jag skulle dö den dag jag rubbades i mina vanor. Och den raffinerade verldsmannen, med sitt bleka, pergamentlika ansigte, sin magra, spensliga gestalt och sin sprättaktiga elegans, såg verkligen ut som om han skulle kunna dö lika lätt, som han antydt. Kasimir v. Dörben var en man på några och femtio år, men hur sorgfälligt han än svärtade sitt gråa hår och sina små mustascher, huru ungdomligt han än klädde sig, kunde han icke dölja den förödelse, som ett vekligt lif och dess följeslagare, sjukdomarne, anställt hos den rike mannen. ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. 9.