vändt till sin barndoms eden, det för henne så kära Munkanäs, kring hvilket alla hennes tidigaste minnen af lifvet flätade sig, och hvilket herresäte under några år varit den annars så ombytlige kammarherrens faverithemvist. v. Dörben hade varit akademikamrat och intim vän med baron Hans Elghjerta. Af detta skäl hade v. Dörben köpt Munkanäs, hvars egor stötte ihop med Ragnarsnäs, så att ungdomsvännerna icke hade mera än två mil mellan hvarandras slott. Bland de framtidsfunderingar, som under denna förtroliga grannskapsperiod utbyttes mellan de lyckliga familjerna, var en af de förnämsta den, att Fingal Elghjerta en gång skulle blifva make åt Eleonore v. Dörben, och Munkanäs och Ragnarsnäs på så sätt förenas till en enda ofantlig possession, större än månget tyskt furstendöme. Men de båda kontrahenterna sjelfva voro alldeles okunniga om dessa icke ovanliga föräldraplaner, och tycktes föga intresserade af hvarandra, så mycket naturligare som Fingal var hela åtta åren äldre än sin lilla tillämnade brud. Och så skildes brud och brudgum åt af den stora vida verlden. Hvad tro herrarne? Skulle vi icke våga en flyttning i slutet af veckan? Min stackars Eleonore har nu legat här i snart åtta dagar. Den frågande fick till svar en lång och tyst skakning på hufvudet såväl hos läkaren som pastor Hjert, och derefter från den förre en