ETEN EKNER ERA detta gällde såväl dem som befunno sig i förstäderna som inne uti sjelfva staden. Den inre eller egentliga staden led för öfrigt mindre af den omedelbara plundringen såväl straxt i hörjan som under fortgången af ockupationen, ehuru mångfaldiga exempel omtalas på den skamligaste roflystnad och det gemenaste skadebegär. Värst drabbades deraf de hus, hvilka voro öfvergifna af sina egare. Dericke blott borttogs allt, som var transportabelt, till och med föremål, som man knappast kan föreställa sig hvilket gagn de som togo dem skola kunvna hafva deraf, utan det, som icke kunde medföras, sönderrefs, sönderslogs och förderfvades på allt upptänkligt sätt, hvarförutan våningar och rum osnyggades på sådant sitt, att det icke gerna kan omtalas. Närmast i ordningen i afseende på graden af tillfogad skada kommo de hus, hvilkas egare väl qvarstannat der, men drogo sig tillbaka för inkriäktarne och visade dem en viss köld; hvaremot jemförelsevis ganska ringa ohägn föröfvades i sådana hus der familjerna satte sig till bords med hrr officerare och i allmänhet behandlade dem såsom sina gäster. Derpå syntes tyskarne ha satt synnerligt värde och de belönade denna uppmärksamhet med: sitt beskydd. Med afseende å deras beteende i stadens handelsBodar voro uppgifterna olika. I allmänhet sade man, att officerarne betalt ordentligt de förnödenheter de önskat erhålla, men på samma gång berättade man mig exempel på, att soldaterna inkommit och efterfrågat den och den artikeln, och, då den blifvit dem förevisad, helt enkelt stoppat den hos sig och aflägsnat sig utan att betala, dervid bodegaren icke hade annat att göra än att tiga och svälja sin förargelse, af fruktan att genom reklamationer eller förebråelser ådraga sig våldsamheter. En del afstadens yrkesidkare, som haft att göra uteslutande med officerare, sade sig ej ha haft att beklaga sig öfver dem, utan berömde tvärtom deras artighet. Bretagniska armåns3 läger vid Conlie. I Democrate Breton för den 24 november förekommer följande skildring från lägret vid Conlie: Lägret vid Conlie, 5 timmars väg nordost från Le Mans, ligger vid vestra banan på en sluttning, der man kan samla 100,000 man. Hufvudqvarteret är i en tarflig arrendegård, som ligger på högsta punkten. Der bor hela generalstaben: man har derifrån en tjusande utsigt öfver slätten och höjdsluttningarna. På ena sidan om jernvägen och den till staden Conlie, på alla andra sidor en skog af tält, ordnade bataljonsvis, finnas baracker för ambulaånserna och jordkojor för officersköken. Öfverallt röka dessa och lägerköken. Mellan allt detta ser man framför tälten vapenpyramider och en i ordning marscherande eller fritt sig rörande massa af menniskor. Det är en verklig myrstack; allt marscherar, såväl de dertill beordrade som de exercerande eller promenerande. Liägerlifvet är hårdt, mycket hårdt; på morgnarne öfningar, på eftermiddagarna åter öfningar och militärmarscher, och allt detta i en flera tums djup, uppblött lera. Sedan lägger man sig och väntar att åtminstone få sofva i fred; men ofta ljuda trumpeterna vid midnatt; man måste stå upp och gripa till vapen såsom om: preussarne stode för dörren. Men man lägger sig i kläderna och toaletten är snart färdig. Falskt allarm göres för att se om alla äro på sina platser och för att vänja dem vid att inom några ögonblick vara redo att marschera mot fienden. Hvar och en återvänder sedan våt, ofta genomvåt, hem för att försöka att åter få sofva. Tälten äro stora nog för sex man, hvilka svänga sig derinne bäst de kunna. En knippa halm och en filt äro allt hvad regeringen består: några bestå sig med en sådan lyxartikel som en fäll för att afhålla fukten. Det första man DARE NLRA ISEN NT NR BOET RTR ANSSI TSK