utefter gräsvallen, betraktade hon med det varmaste deltagande de fina, ädla dragen. Ögonen voro slutna, och långa mörka ögonhår kastade ett bredt band af skugga öfver den ungdomligt rundade kinden. Näsan var något bugtad, och den välbildade, halföppna munnen afslöjade ett par rader perlhvita tänder. Ansigtet var ovanligt litet och tycktes tillhöra ett barn, snarare än den smärta och magra qgvinnogestalten; det mörkbruna håret ringlade sig i skön oreda, med der och hvar intrasslade. qvarlefvor af vilda blommor och grässtrån, som sopats med och fastnat i de upplösta lockarne, hvilka märkvärdigt nog från förstörelsen alldeles bevarat ett par örhängen, smyckade med hvarsin stor briljant. Ännu en gång öfversköljde Gundla det fagra anletet med friskt och klart vatten, och hörde i och med detsamma till sin obeskrifliga fröjd ett hviskande tack från de bleka läpparne. ögomen öppnade sig långsamt och stirrade först några ögonblick mot taket, sedan vände de sig mot den ömma vårdarinnan. CHvem är ni, englalika? — hviskade Eleonore v. Dörben sakta och tillade kort derefter: XHyar är jag? Pastorn och Gundla upplyste henne om stället der hon befann sig, och den förre frågade med öm oro, om hon kände några plågor vid att röra sig. Den sjuka försökte att vända på sig, men uppgaf genast ett skri af smärta,