föregående tvingade alla till fönstren, för att se om blixten slagit ned i gården. Gundla skyndade genom störtregnet öfver gräsplanen fram till grinden, omhägnad af två majestätiska och regnskyddande granar, och under hvilka man hade en vacker utsigt ner åt forsen, den lilla vattenqvarnen och insjön. Hon fruktade nemligen att åskan slagit ned i gamle Mjölnar-Olles ruckel, men fann nu att hon misstagit sig. Der hon nu stod med det af stormvinden lösryckta och fladdrande guldgula håret, i den ljusa sommardrägten, och med de eldiga ögonen oroligt spanande åt alla sidor, medan de mörka slokande grenarne liksom välsignande höjde och sänkte sig öfver hennes sköna hufvud, kunde man ha tagit henne för skogsfrun sjelf, som täcktes hedra en dödligs boning med ett gästbesök; men till all lycka såg man på den välskapade ryggen att Gundla var en kristen menniska. Plötsligt syntes hon luta sig långt öfver grinden, för att spana utåt den bugtande körvägen. Hästtraf hördes i fjerran. Med ett ångestrop störtade flickan bort och lemnade grinden öppen efter sig, i det hon med förtviflans brådska syntes ila bort till höger åt MjölnarOlles till. Pastorn och hans sällskap inne i stugan störtade ut, uppskrämda af flickans underliga beteende; men knappt utkomna på förstuqvisten, varsnade de en skenande. häst ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN, 8.