Dagens Nyheter – 8 december 1870, sida 2

Men under våra långa betraktelser af och öfver den sköna fliekan har hon längesedan hunnit finna nyckeln till hvita hörnskåpet, framtaga ett stort gult stenkrus, och öfverflytta en del af dess innehåll på en gammalmodig bränvinsfaska med förgyllda prydnader, och hvilken ledde sina anor ända från Gustaf den tredjes tider. Hon satte flaskan på ena ändan af det, undan det annalkande ovädret i storstugan, eller matsalen, inflyttare bordet, och började derefter deltaga i fadrens värf som artig värd. Torparne och bonddrängarne glömde långa stunder både att äta och dricka, så stirrade de på den ståtliga unga värdinnan, som med vänlig hand då och då klappade deras axlar under uppmaningen att hålla till godo. När omsider måltiden var slut och pastorn gjort en kort bordsbön, till hvilken han fogade en särskild bön med anledning af den redån väldigt dånande åskan, ansåg fader Helgeson det som både sin pligt och sin rättighet, att ta till ördet, och detta så mycket mera som han tyckte sig näst SHjorten sjelf vara socknens Bästa talare. Han strök sig derför några gånger om munnen med både rät och afvig hand, hostade, snöt sig, snusade och hof derefter upp sin stämmå: CHögädle hefr pastor! högstärade och välloflige mina sockenbor, grannar, tjenare och mera med mera ekcetera föröfrigt. Här ha vi nu lyckligen och omsider med gemena kraf