Dagens Nyheter – 6 december 1870, sida 2

Men de pustande arbetarne vördade och älskade sin själasörjare lika myeket i denna drägt som i högtidsskruden, och de hade litet hvar att tacka honom för månget godt handtag i brådskans stunder, då han, sina grundsatser trogen, tätt och ofta besökte deras torftiga kojor, för att der skänka religionens tröst eller läkarekonstens hjelp; ty pastor Hjort hade studerat ett godt stycke på medicinsk examen, fastän föräldrarnes fattigdom tvungit honom att välja genaste vägen till eget brödstycke. CVårn pastor ser så grubblersam ut; ja, värre än vanligtt — anmärkte gubben Helgeson, i det han på en gång förtroligt och vördnadsfullt klappade pastorn på axeln. Gubben Helgeson såg med detsamma omkring sig. på församlingen med en blick, som tycktes säga: Gör mig det efter den.som vågar. Och ingen annan skulle heller vågat det, än den rikaste mannen i hela socken, och till hvilken pastor Hjort stod i en sorts tacksamhetsberoende, ty han nödgades ofta, för att lindra likars nöd, anlita gubbens späckade penningpung, då hans egen var tömd, ochdet var endast prestmannens vältalighet, som vid sådana tillfällen kunde lossa på den hårdt tilldragna pungremmen. i Pastor Emanuel Hjort var en. stolt och sjelfständig man; oaktaat sin fattigdom, och det skulle aldrig ha fallit honom in, att för eget behof anlita den rike bondens hjelp,