Dagens Nyheter – 6 december 1870, sida 1

att bönder och torpare togo af sig hatten lika vördnadsfullt för sin fattiga prest som för någon af ortens magnater. Men också kunde han predika, så att hela hjorden kände sig riktigt stolt öfver sin herde. Och aldrig såg han i konceptet sedan. Det var det lefvande ordet i dubbel mening. Det strömmade från hans läppar, likt den sörjande vännens varma ord vid en sjukbädd, likt vårvinden, som fyller våra öfvervintrade hjertan med ljufva aningar och förhoppningar, likt den milda regnskuren, som Tentvager och läskar de askgrå, förtorkade fälten. Och sedan voro de så korta, men så kärnfulla hans predikningar. Herren vete, om de ens räckte till en tjugo eller trettio minuter. Men när han sade sitt amen, så suckade alla hjertan likasom ett gemensamt: SÄr det redan slut? Ingen hade haft tid att tröttas eller somna, och allas ögon hade varit likasom fastnaglade vid vältalaren, hvars klangfulla stämma ofta belades med en sordin, som förrådde hans inre rörelse, och röjde, att det vår en själ, ett hjerta, en öfvertygelse, som tälade, men icke några inlärda fraser, några med möda och arbete sammanfogade satser, hvilka, huru de än sökte förkläda sig, i första ögonblicket afslöjade de gamla, stela, tråkiga dragen. Förstod inte menigheten att fullt uppfatta det genialiska, det innebållsdigra i dessa andliga föredrag, så förstod den dock det på en