Dagens Nyheter – 6 december 1870, sida 1

-— OU — ster att berga hans råg. Sjelf anförde den långe, magre prestmannen sina arbetare, och svetten dröp från hams mörka, gråsprängda hår, det han, utan rock och väst, med utomordentlig ifver lyfte kärfve efter kärfve på lasset. Med Guds hjelp få vi in hela skörden i qvällt — sade pastorn, såsom kommistrårne åf artighet tituleras, i det han pustande torkade sitt solbrända ansigte med en rödrutig hemmaväfd näsduk, instucken i linningen på hans underkläder — men så är det också hög tid, ty de der molnbergen stiga upp enkom för att falla ned öfver oss. Skördemännen följde sin själavårdares exempel, och pustade också de en stund. Slik gröda har inte vårn pastor fått sen Olycksåret för sju år :sen, då påstorskan gick till det himmelska — anmärkte en äldre, kortväxt bonde, som, af vänskap för sin af hela församlingen så högt värderade herde, sjelf täcktes deltaga i bergningsarbetet, ehuru han redan förut hade en kon och två drängar bland skördefolket. Nej, I hår rätt, Jan Helgeson! — suckade pastorn — det var ett välsignelsens år för min knappa mark, fast Herren som gengäld tog ifrån mig mitt käraste på jorden. Herren gaf och Herren togl CVälsignadt vare Herrans namn!4 — tillade gubben Helgeson, för att visa sig lika bibelsprängd som sin pastor.