Dagens Nyheter – 5 december 1870, sida 2

utpekade paret, men återvände till sina landsmäns grupp med ett långt ansigte, i det han sina små koketta mustascher. SLSpetsbof!4 — hviskade han halfhögt till bror August, som mottog honom med den lugnaste min i verlden, ehuru skalken lyste i ögonen och vidgade mnäsborrarne. — Det var ju en passerad skönhet på femti, sexti år, och med ett ansigte lik en landsvägskarta. CÅh, hvad säger du! Jag tyckte inte hon såg så rasande ut, då hon nyss passerade oss förbi. Men det är ju möjligt att jag misstog mig, lika möjligt som att din tjusande ros dolde törnena af sina behag under rosenmasken. Men ser du då inte hennes rika blonda hår? Hvilket perukmakaremästerstycke? Hennes stolta figur sedan, och armarna, de veritabelt lybska, höll jag på att säga, men jag märker nu att ett par ste-stearinljus är en bättre bild. Vår husarlöjtnant hörde inte längre på den grymme skämtaren, ty hans ögon hade blifvit fastnaglade vid ett qvinnoanlete, klart belyst af gasljuset från danssalongen, och som, omhöljdt af en liten kokett väderhufva, oaflåtligen var vändt mot de dansande. 4Gudars gudar! Pennfäktare! Beskrif det der ansigtet, om du kan! Har du nånsin sett en sådan skönhet? — Hvad är rosen och alla hennes kamelior mot detta svartblåa