Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 1

Af tager barndomens språk ut sin förstfödslorätt, och tungan har då uttryck, dem minnet kanske längesedan förgåätit. Vi känna en gammal resenär, som vistats två tredjedelar af sitt långa lif i främmande land, oeh som till stor del förgätit sitt fädernespråk, men ännu — em han blir retad — svär han af hjertans grund på svenska, ehuruväl svordomar icke ingingo i hans barnauppfostran. Kameliorna, som omgåfvo den ståtliga rosen, voro idel fransyskor; det kunde man höra såväl på språket, som på den liflighet och öfverdrift, hvarmed de beskrefvo sitt lilla äfventyr och sin dödsångest för deras småningom ånyo uppvaktande kavaljerer. Rosen sjelf deremot, huru ledigt hon än skötte keuversationen med sina följeslagerskor, röjde genem en viss accent sin nordiska härkomst, på samma gång hon behandlade kela tilldragelsen som en bagatell, och med ett förvånande lugn sökte öfverflytta sin öfvertygelse på sitt stormande sällskap, hvilket ville röra upp himmel och jord öfver den arma polisstyrkan. Ni är mindre orolig nu än för några minuter sedan — hviskade baron Fingal till den sköna okända. CFaran är ju förbi, om det ens var någon verklig fara. Ni vill gerna förringa värdet af mitt lilla bistånd. ROSEN BLÅND KAMELIOR, 47 JOHAN JOLIN. 8.