Dagens Nyheter – 3 december 1870, sida 1

nn EE är betydligt dyrare än om han hade oxar och hvilket han naturligtvis ej skulle göra, om han vore befriad från att utgöra körslor. Gårdens onera utgjorde, enligt ofvan anförda spanmålspris, omkring 34 rdr, deraf brorslotten gick till kommunen. Frälsebonden hade ett hushåll om 7 personer att föda: sig sjelf, hustru, 2 barn, svärfar samt dräng och piga. Med svärfaderns samt hustru och barns tillhjelp skötte han hemmanet; drängen och pigan (den sednare endast för sommaren) hade han uteslutande för herrgårdens räkning. Hemmanets åbyggnader voro i bristfälligt skick, och jorden, som låg i ett slags tredingsbruk, var ej heller särdeles väl skött. Jag tog emotet sådant — var bondens svar på en anmärkning häröfver — och hvarför skulle jag lemna det bättre åt en annan?4 tänkte han säkert inom sig. På fråga om han heldre än att utgöra arrendet med arbete, skulle vilja betala det antingen i spanmål eller penningar, svarade han, liksom alla fräisebonder, med hvilka vi samtalat härom och hvilka haft förmåga att reflektera öfver sin ställning: att en sådan förändring naturligtvis skulle vara en stor fördel bäde för jordegaren och jordbrukaren. Den förre skulle få sin jord bättre skött och derigenom sitt grundkapital ökadt ; den sednare finge sköta sitt ostörd, finge så, när det vore tjenligast, finge skörda, när tiden dertill vore inne, hvilket allt han såsom dagsverksskyldig icke får, då herrgårdens intressen alitid stå i första rummet. CArrendetiden måste då likväl vara bestämd till vissa år. Ingen har lust att arbeta framför sig! på en jord, der en annan kanske kommer att skörda lönen för arbetet. Det behöfver ej påpekas huru osäker frälsebondens ställning är i följd af ett sådant kontrakt; ofvanstående utdrag vittnar nogsamt derom. HBärskildt. ha ock frälsebönderna i Södermanland giltig orsak att hålla tanken fästad på bestämmelsen om 1!4 års uppsägning. Jordegarne ha nemligen för längesedan insett, att detta system för strögodsens utarrenderande numera, med den nya tidens rörlighet i allting, icke medför nägra fördelar för dem sjelfva, änskönt de å andra sidan inse att frälsebönderna äro så tungt okade, att de ej stå ut med den börda, de ha att bära. De ha likväl sökt botemedlet på en annan väg, än att ge bonden tillfälle att upparbeta hemmanet i högre värde. De ha i stället, såsom vi förut anmärkt, sett sin större fördel i att taga gården under eget bruk, förvandla bonden, hvars ställning för en sådan degradation förut tillräckligt blifvit undergräfd, till statdräng, och derigenom totalt beröfvat honom det lilla oberoende och den lila del af sjelf-stäfldig verksamhet; som han förut som husbonde på hemmanet egde i behåll. Han blir genom en sådan förändring äfven försatt ur tillfälle att någonsin mer resa sig ur sin förnedring, utan har för sin framtids, sin ålderdoms, utsigt endast två mål, båda lika afskräckande: backstugan eller fattighuset. Man behöfver icke vara stor menniskokännare för att förstå, att frälsebonden, arbetande under sådana tryckande vilkor och hänvisad till sådana mörka framtidsutsigter, ständigt befinner sig på resa utföret och att hans lif hufvudsakligen är ett lif för FN ög iver ELSE RAN re NTE