Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 2

agnar vid första attacken, och de älskvärda barnen af Flora jagades in mellan ettpar per lare. Förgäfves satte baron Fingal och Bror August4 sina breda skuldror till sköldar mot de inklämda damerna, förgäfves spände de sina fötter mot pelarne, för att fördubbla styrkan hos sina ryggar. Ett ångestskri, blandadt med utropet: je meurs, jetoufe hördes från de uppskrämda kameliorna, medan rosen med en hållning, imposant som en drottnings, sökte inge dem påtryckande massan respekt. HSlutligen trängde em vederstygglig dämon med taggiga vingar tätt in på lifvet på den ädla qvinnogestalten. Ett lätt utrop: Gud hjelpe oss!4 trängde fram från hennes i dubbel mening beklämda bröst, medan hon skoningslöst kastades mot väggen. Men i nästa ögonblick dignade dämonen till marken under Fingals tyngd som ryttare, medan bror August grep ett par munkar i strupen och befallde dem att skona englar, om de efter vanan inte ville skona menniskor. Det kraftiga ingreppet vållade ett afbrott i galoppen, ett afbrott, som gaf de hotade damerna litet andrum; och, efter en notvexling af några mustiga eder mellan de krigförande, förmådde man galoppanföraren att återvända med sitt skriande följe till den jemnare terrängen. Fingal förde den efter skrämseln ännu skälfvande rosen in i ett sidorum, dit småningom också de andra representanterna af