Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 1

massån vänta många sekunder, om man hade någon ömhet för sina instrumenter och icke ville se musikläktaren stormad och ixtagen som en barrikad. Ett dussin basuner, kentrabasunor, eller domebasuner — himlen vete hvilket namn som är det rätta på dessa gigantiska tonframbringare — och lika många representanter af den turkiska musikent framvrålade, hvisslade och klingade sina sataniska ljud, då och då interfolierade med de mest himmelska toner från de mera ljufva instrumenterna; — och nu började den vilda jagten. Man kunde icke med erdet dans benämna detta lokomotivlika framrusande, detta ohyggliga anlitande af armarnas, benens ech lungornas alla resurser. Om man till en början läste hejdlös glädje i de dansandes ansigten, aflöstes detta uttryck snart af vildhet och årgest, ty olyckligt det par eller den grupp — omarmande sina grannar åt alla sidor — som stupade. Den bildade snart basen till en menniskopyramid af fallna, som obarmhertigt hånades af de förbiilande, och i hvilken pyramid en arm eller ett ben af de ointresserade ansågos som den största småsak i verlden. tCKan man se någonting mera tragikomiskt än den här galeppen?4 — utbrast baron Fingal med strålande uppsyn, i det han förtroligt lutade sig mot den starka skuldran hos den eha af våra studerande författare. — CHvyad säger du, bror August, du man med ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. Be